Mammas tal

Jag med två av mina fina vänner.

På eftermiddagen när jag kommer hem från skolan är det redan så mörkt ute att jag inte får till några fina bilder alls här hemma nästan, & orken finns knappt den heller.

Jag tänkte därför skriva ner mammas tal hon höll till oss på vårt Bröllop! Mamma som absolut inte vågade hålla tal, men slog till på ett riktigt långt ett istället.

Jag vill börja med att gratulera brudparet på deras stora dag. Grattis älskade Emma & kära Andreas.

Jag tänkte prata lite om en sak som gått som en röd tråd i Emmas & mitt liv. Jag tycker Emma skrämt mig många gånger och hon tycker att jag jagar upp mig i onödan.

Jag vet inte vem som har rätt.

När Emma var 8 år ramlade hon ner i en brunn.

En kväll när hon var ute & lekte ringer det på dörren & hennes kompisar står utanför.

- Hej, Emma har ramlat ner i en brunn. Jag sprang med magen i vädret, jag var gravid i 6:e månaden, ner för alla trappor & trodde hjärtat skulle stanna.

Längst ner i brunnen ser jah Emmas hand sticka upp & när jag ligger ner kan jag precis nå den.

Jag blåhöll henne & försökte komma på vem vi skulle ringa, men nån hade redan ringt räddningstjänsten, full utryckning med brandbilar, ambulanser & polis & mitt i detta kommer mamma & pappa. Mamma som kunde jaga upp sig värre än mig.

Efter många funderingar på hur de skulle få upp henne lyckas en brandman räta ut hennes ben som vikt sig i brunnen, genom att slå på benet med en planka. Sen var det bara att hala upp henne.

Allt slutade lyckligt & Peab som glömt att lägga på locket köpte nya kläder åt henne.

En annan gång åkte vi med våra goda vänner till deras stuga på en ö i Valsan. Mina föräldrar var SÅ oroliga när vi skulle vara vid vattnet en hel helg.

När söndagen kommer och vi ska till att åka hem springer Emma i ett obevakat ögonblick ut på bryggan som är såphal efter allt regn & rasar rätt ner i vattnet. Det var ingen fara eftersom hon hade flytväst & hennes pappa kom till undsättning.

När vi kommer hem tar jag ett bad & då ringer telefonen & Emma svarar.

D hör jag henne säga: - Jag har badat också. Ja ja tänker jag, man kan väl bada fast det är kallt & spöregn. Det är tyst i luren en stund & så hör jag henne utbrista: - Nej morfar! Jag frös ingenting jag hade ju kläderna på mig!

Sånt är livet. Detta fick jag äta upp många gånger.

Sen flyttade hon till Göteborg & började jobba på Schenker, hon hyrde en liten etta en bit därifrån.

Varje gång hon var hem & hälsade på så envisades hon med att ta sista tåget tillbaka, & alltid ringde hon från tåget & sa att batterierna i mobilen snart var slut. Jag kunde inte sova alls de nätterna, men hon menade på att vägen hem gick bredvid Scania där det var fullt med folk.

Så kom dagen när jag & Monica åkte till Gbg för att hälsa på, äntligen skulle jag få se vägen hon gick själv mitt i nätterna. Den chocken glömmer jag aldrig. Det var en smal väg genom ett industriområde & massor med smala tunnlar.

Det hade varit bättre att inget veta!

Jag ska berätta en liten historia som utspelade sig när vi kom hem till Emma i Göteborg & vi skulle dricka vin innan vi skulle gå ut. Det visar sig då att det inte finns nån korkskruv i lägenheten som hon hyrde möblerad.

Jag & Monica ger oss ut i en lång korridor med säker 40 dörrar & knackar på varenda en. Endera öppnar ingen eller så har de ingen korkskruv.

Det är bara att ge upp & återvända. Vi sätter oss lite molokna vid bordet & tittar på flaskan & det är då jag får se det! Flaskan har skruvkork! Vi hade bara tagit för givet att det var en kork.

Dethela tycker jag man kan likna vid äktenskapet, att man tar så mycket för givet. Jag tror man måste vårda & arbeta på ett äktenskap & inte bara ta varandra för givet.

Och där med vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve & en skål för brudparet!

Kram för idag!